---- Enligt uppdrag - en beställning av ett konstverk

Kontraktet / Enligt uppdrag ©: Maria Backman/Foto: Olof Thiel Samtal om konstverket ©: Maria Backman/Foto: Olof Thiel Under arbetet / Enligt uppdrag ©: Maria Backman/Foto: Olof Thiel
Arbetsmöte / Enligt uppdrag ©: Maria Backman/Foto: Olof Thiel Överlämnandet / Enligt uppdrag ©: Maria Backman/Foto: Olof Thiel

[link13:Läs: Att ställa ut synligheten - artikel av Christian Nilsson]


I.
Ett beställningsuppdrag, två medverkande –konstnären och köparen. Konstverket växer fram utifrån ett samtal som samtidigt är förutsättningslöst och begränsat. Det är mycket privat. Ingen annan är inblandad i arbetet. Konstverket –målningen – ska enbart ses av beställaren.

Kan vi båda, konstnären och beställaren, vara på samma gång producenter, konsumenter och också betraktare? Hur liten kan en publik vara? På vilket sätt finns konstverket med i det samtida konstsystemet om det inte har en större publik än två personer – producenten och beställaren?


II.
Arbetet med det beställda konstverket utfördes under ett par månader våren 2005. Det konstverk som jag gjorde i beställningen visas inte, ingen får se det – och bara beställaren och jag vet om det verkligen finns något konstverk eller inte. Det jag visar är något fragment av en tavla, en dokumentation av samtalen mellan mig och beställaren och en serie fotografier. Det ser ut som om fotografierna återger ett händelseförlopp men vad detta är är svårt att identifiera. Det ser nästan inte ut som nånting, men samtidigt bildar fotografierna ett nytt verk, i verket.

Vad blir då kvar, när man inte vet om det ens finns något konstverk – det som påstås ha utförts vid beställningen? Eller, om konstverket finns kanske det ligger inlåst i ett bankfack, kanske det utfördes som en performance vid ett enda tillfälle, kanske det hänger på en vägg i beställarens hem… Det går inte att bevisa att det faktiskt finns – de dokumenterade samtalen och fotografierna är inte tillräckliga bevis. Att fotografier kan manipuleras och retuscheras vet vi redan från tiden för fotografiets födelse och kontraktet mellan mig och beställaren stipulerar att konstverket inte får visas för någon annan. Spelar det någon roll om konstverket verkligen finns?


III.
Allt ska vara offentligt i Sverige. Allt ska tåla, och söka, offentlighetens ljus och exponering, annars är det misstänkt. … Det exponerade är ofarliggjort medan döljandet är skamfullt.

Det finns bestämmelser om hur höga trädgårdshäckar i villaområden får vara; misstanken om att något göms bakom en häck ger upphov till konflikter och oro. ”Det gör människor olyckliga att hela tiden vilja synas inför främlingar, att låta sig dömas av människor de inte känner”, sade Kristofer Leandoer i DN häromveckan, och Leandoer säger vidare att bloggen berör också en annan aspekt, nämligen detta att allt skall vara offentligt, som jag personligen tycker är en djupt olycklig sida av vår kultur”. De femton minuterna i offentligheten är alltså ett begrepp. Är alla konstverk också offentliga, görs de för att visas öppet, i en offentlighet?


IV.
Den mytomspunna tavlan med sin hemlighetsfulla historia, Courbets målning ”L’origine du Monde” från 1866 , gjordes på beställning av en turkisk konstälskare, Khalil Bey. Det är en studie i begär; betraktaren iakttar en kvinnas nakna underkropp, i centrum är hennes könsorgan och en styv bröstvårta. Inramad av ett vitt tyg, ett lakan eller kanske en uppdragen underklänning, ligger hon och erbjuder sig till betraktande.

Bara genom reproduktioner har några få personer kunnat få vetskap om den. Tavlan har befunnit sig hos samlare, eller påståtts befinna sig hos samlare, och maskerad, falskt inramad, men ytterst sällan utställd och dess existens har inte varit helt klarlagd. Tavlan doldes redan av Courbet själv som täckte över kvinnans blottade sköte med en pannå där han målat ett landskap.

Tavlans väg genom konsthistorien är svår att följa; en av de tidigare ägarna, Edmond de Goncourt, sägs ha påträffat den i en antikaffär gömd bakom en träpannå dekorerad med en målning av ett slott eller en kyrka i ett snölandskap. Den har verkligen utställts vid något tillfälle och under andra världskriget så återfunnits i en privat samling i Budapest.

1955 inköptes den av psykoanalytikern Jaques Lacan på inrådan av Georges Bataille. Lacan sägs då ha bett den franske målaren André Masson att måla ett nytt landskap som ersättning för Courbets försvunna landskapsmålning. Enligt myten placerade Lacan den i en låda bakom ett förhänge bakom Massons målning.

Enligt historien har tavlan därefter visats offentligt en gång, 1988, men bortsett från detta tillfälle har den hållits hemlig fram till 1991. Åren därefter följde flera överraskningar. Det ställdes frågor om vem som egentligen var dess ägare, om varför den kunde visas på ett litet landsortsmuseum när den ansågs vara så oerhört värdefull, om var den egentligen fanns senare, om det finns en kopia, och om det är så att den tavla som antogs vara kopia egentligen är originalet…

Idag finns den i Musée d’Orsay i Paris dit den kom 1995 när den franska staten reglerade arvsskatten efter Lacan genom att placera tavlan i museet.


V.
Det är det här med att inse att man är ensam. Som att bli upptäckt i något man gör och inse att man är betraktad; jag står i en korridor och kikar igenom ett nyckelhål, någon iakttar mig. Det är skammen som avslöjar den andres blick för mig och visar mig som ett objekt för honom. ”Skuld gör oss benägna att bekänna, skam att dölja”, säger filosofen Herbert Morris.

I skammen finns en återklang av människans grundläggande villkor – bristen, beroendet, misslyckandet – och hemligheten. I varje hemlighet finns ett förräderi säger Carl–Michael Edenborg . Kanske är förräderiet också en av konstens, oavsiktliga, hemligheter. Att oavsiktligt avslöja sig genom sitt uppträdande eller att genom svek yppa en hemlighet; kanske konstverkets avsikt är en annan än konstnärens. Det handlar om skillnaden, i det här fallet gömmandet, skammen som döljer, ställer sig utanför. Och det skamliga ligger också i att man blandar ihop det privata med det offentliga – att man inte har omdöme att skilja dem åt.

051206


Genom nyckelhålet ©: Maria Backman


Fotnoter:
1.Pontus Dahlman , Fingrarna som inte kan sluta, Dagens Nyheter, 23 augusti 2005
2. F Nils Andersson, Dagens Nyheter 12 april 1992 om ”Världens ursprung” – Courbets nakenstudie på gåtfull drift,
3. http://www.lacan.com/courbet.htm
4. Herbert Morris,
5. Carl–Michael Edenborg, Alkemins skam, No Fun, 2004

Länk till SAK:
[link37:Galleri: Sveriges Allmänna Konstförening. Enligt uppdrag på SAK:s galleri december 2005]

Länk till Konsthögskolan Umeå:
[link15:Konst är Lärande Konsthögskolan Umeå]



[2006-03-20]
UPPDATERAD 2010-10-24
© 1985-2020 MARIA BACKMAN där inget annat anges.